Scan barcode
A review by emelir
How To Be a Stoic by Lucius Annaeus Seneca, Epictetus
3.0
‘’Loss is nothing more than change. Universal nature delights in change, and all that flows from nature happens for the good. Similar things have happened from time everlasting, and there will be more such to eternity. So why do you say that everything has always happened for the bad and always will, that all those gods between them have evidently never found any power to right this, so the world is condemned to the grip of perpetual misery?’’
Denna bok består av kortare (och stundvis lite väl slumpmässiga) utdrag från Epiktetos »Enchiridion«, Senecas »On the shortness of life« samt Marcus Aurelius »Meditations«. Det blir som en liten inblick i hur stoicismen fungerar, samt vilka tankar och idéer som är ledande. Epiktetos påminner oss exempelvis om hur allt som vi har tilldelats i livet är flödande, och att det en dag kan komma att tas ifrån oss. Men detta är någonting som står bortom vår egen kontroll, och därav bör vi inte lägga allt för mycket tankekraft på det (ingen alls om du frågar honom). Det handlar mer om att acceptera livet och alltet precis som det är, och fokusera på sådant där vi kan göra skillnad (såsom ens agerande, tankar, impulser osv). Seneca belyser även i sitt kapitel liknande tankar, och däribland vikten av att leva i nuet och göra det bästa av det. Jag har tidigare läst just »On the shortness of life« i sin helhet, och kan tycka att det fanns liiite mer relevanta och intressanta delar man kunde ha valt ut till denna samling dock (mvh kräsen). Marcus Aurelius fortsätter även han i samma tankebanor och berör bland annat hur ens sinnliga välmående är en reflektion av ens tankar. Typ att man mår bara så bra som man själv tillåter. Att ens tankar är det enda man kan ha kontroll över i livet. Inte ens din egen kropp har du sann makt över (förutom det nödvändiga som att hålla den vid liv dvs: se till att andas, träna, sova, äta osv). Tankarna är istället något som du faktiskt kan bli ett med, och så småningom även uppnå en självbehärskning och ett lugn genom. Lite rörigt kanske, men gillart. En hel del kan dock tyckas vara lite väl extremt och svåruppnått, men om man bara omfamnar sådär hälften av vad stoikerna förespråkar så känns det som man har kommit en bra bit på vägen ändå. Vägen mot välmående alltså.
Denna bok består av kortare (och stundvis lite väl slumpmässiga) utdrag från Epiktetos »Enchiridion«, Senecas »On the shortness of life« samt Marcus Aurelius »Meditations«. Det blir som en liten inblick i hur stoicismen fungerar, samt vilka tankar och idéer som är ledande. Epiktetos påminner oss exempelvis om hur allt som vi har tilldelats i livet är flödande, och att det en dag kan komma att tas ifrån oss. Men detta är någonting som står bortom vår egen kontroll, och därav bör vi inte lägga allt för mycket tankekraft på det (ingen alls om du frågar honom). Det handlar mer om att acceptera livet och alltet precis som det är, och fokusera på sådant där vi kan göra skillnad (såsom ens agerande, tankar, impulser osv). Seneca belyser även i sitt kapitel liknande tankar, och däribland vikten av att leva i nuet och göra det bästa av det. Jag har tidigare läst just »On the shortness of life« i sin helhet, och kan tycka att det fanns liiite mer relevanta och intressanta delar man kunde ha valt ut till denna samling dock (mvh kräsen). Marcus Aurelius fortsätter även han i samma tankebanor och berör bland annat hur ens sinnliga välmående är en reflektion av ens tankar. Typ att man mår bara så bra som man själv tillåter. Att ens tankar är det enda man kan ha kontroll över i livet. Inte ens din egen kropp har du sann makt över (förutom det nödvändiga som att hålla den vid liv dvs: se till att andas, träna, sova, äta osv). Tankarna är istället något som du faktiskt kan bli ett med, och så småningom även uppnå en självbehärskning och ett lugn genom. Lite rörigt kanske, men gillart. En hel del kan dock tyckas vara lite väl extremt och svåruppnått, men om man bara omfamnar sådär hälften av vad stoikerna förespråkar så känns det som man har kommit en bra bit på vägen ändå. Vägen mot välmående alltså.